Mitt i natten....

Sitter här 03.30 och kan inte sova, har vridet och vänt på mej sen midnatt så jag kan lika gärna gå upp, klockan ringer 06.30 och det känns inte alls kul..
Vi ska köra till CSK 08.00 och jag är jätteorolig. Jag vill inte må dåligt mer, jag vill kunna känna lite glädje, känna mej lite pigg. Jag är trött på att vara orkeslös och tråkig. Börjar bli orolig för allt möjligt med nu, orolig för återfall, orolig för spridning, orolig för att få BC i andra bröstet, vad är det som säger att det ska klara sej? Bara tanken på att gå igenom allt detta en gång till med operationer och cytostatika gör att jag blir helt skräckslagen.


Det är många mörka tankar.... Men även ljusa, vi hade en underbart mysig em/kväll hos yngsta dottern och hennes sambo, dom bjöd på kalvstek med potatis, rotfukter, sås och sallad, det var såå gott, TACK! Vi har alltid det trevligt när vi är tilsammans med A & H på våra utflykter eller när vi är hemma hos dom eller här hos oss så visst finns det ljusa stunder också, på söndag ska vi ju på kalas till äldsta dottern och det ser jag fram emot, kanske kanske om jag är ok på onsdag ska jag få träffa min brors första barnbarn och det vill jag jättegärna.
Nu ska jag försöka slå bort det mörka och bara fokusera på det ljusa som finns här, det är inte så enkelt som det är att skriva det men jag ska försöka!!
Och nu ska jag försöka få två timmars sömn innan klockan ringer, antar att det är alla kortisontabletterna jag äter som gör mej pigg... Natti Natti!