Nu har biverkningarna slagit till, munnen är gräslig igen och kroppen trött, jag vet att det är sista gången men man kan nog inte längta mer efter att få må bra när man är mitt uppe i detta, jag vet att jag inte ska klaga, det är snart över men dagarna är långa nu...
Nu förväntas man "må bra och vara glad" jag är ju färdigbehandlad! Men så enkelt är det inte, dom svarta tankarna kommer oftare och oftare, hur vet man att allt är borta? Hur vet man att det inte finns spridning? Har man "bara" 1 smittad körtel i armhålan får man inte röntgen och andra kontroller för man måste ha 3 smittade körtlar. Det är så många knäppa tankar som snurrar hela tiden, mest blir det när jag lägger mej, har svårare för att somna trots insomningspilla.
Men jag vet att det blir bra, jag ska bli helt frisk, det finns liksom inget annat, det blir bra! Jag har alldeles för mycket att se fram emot för att inte kämpa, jag har världens bästa man, bästa barn och vi har väldens bästa vänner som finns här för oss hela tiden, det betyder sååå otroligt mycket.
Tack Corin's för bidraget till insamlingen
KRAM PÅ ER ALLA FINA VÄNNER!
.
Mörka och jobbiga tankar kommer nog alltid att ligga där under ytan och poppa upp emellanåt när man haft cancer. Själv hann jag ju tyvärr aldrig må riktigt bra och hann inte heller oroa mig så mycket förrän jag fick "återfall". Men så ska det inte bli för dig. Du ska bli frisk!! Bort med alla fula och elaka cancer-monster!!
SvaraRaderaHoppas du snart mår bra!
Kramar i massor!
Tänker på dig och hoppas att du får må bra snart. kramar
SvaraRaderaNu har jag haft rutan öppen länge.
SvaraRaderaJag förstår så väl dom svarta tankarna och funderingarna. Men det sista som sviker en är ju hoppet. Och du kommer att klara detta.
MegaMassa Kramar i vanlig ordning
Inkan Ligan och Trillingarna
En liten Trilling kanske ?
*ler uppmuntrande*
Klaga får man visst det! För det är en sjuhelsikes resa detta. Det var väldigt svårt för mig att klara av att alla förväntar sig att nu ska man må bra. Folk är ju supervänliga och vill väl men själv är man ju hur rädd som helst för att "ropa hej". Ta en dag i sänder. Var inte rädd för de mörka tankarna, de behövs för bearbetning. Kan rekommendera själavård eller psykolog för att få hjälp med just de tankarnas destruktiva beteende! Tänker på dig!
SvaraRaderaMånga kramar
Annika
Att må bra fysiskt och psykiskt är absolut inte samma sak.
SvaraRaderaKroppen må vara hel men då finns det de där jävla små hjärnspökena som lever om. Hos mig hyrde de in sig och vägrade flytta ut på ett tag.
Nu hälsar de på bara då och då...mer och mer sällan
Det tar tid.... Går inte att hetsa fram
Hoppas du snart mår bättre och att biverkningarna avtar.
KRAM Cecilia