fredag 28 maj 2010

eländig...

varför känns det så jobbigt nu? känns som det är först nu det går upp för mej att jag har cancer eller har haft? jag vet inte... det fanns cancer i knutan, spridning runt och spridning i en körtel i armhålan och slutligen spridning i hela bröstet som togs borts vad är det som säger att dom fick bort allt som satt i bröstet, att det inte finns kvar utanför det som skars bort? Men jag borde ju känna lättnad nu då cellgifterna flyter runt i hela kroppen och tar död på all cancer om det finns mer...
men jag känner ingen lättnad, jag känner mej bara ledsen och deprimerad, vill inte må så här, vill inte var deppig, vill vara glad, orkar inte med alla käcka komentarer om hur fint jag fixar detta, jag vet att det är av välmening och jag skulle ju inte vilja höra att -detta fixar du nog inte...
Klart jag fixar det men jag känner mej så liten och så ensam, jag vet att jag har många många vänner som finns här för mej och jag uppskattar verkligen er alla men hur kan man känna sej så ensam då?

Jag saknar mamma, mamma skulle fylla år på söndag, morsdag och mammas födelsedag men mamma lämnade oss i cancer när hon fyllde 65år, det gör så ont, tror aldrig jag behövt mamma så mycket som jag skulle behöva henne nu...

Jag gör inget annat än gråter och sover, undrar när orken kommer tilbaka, i morgon, nästa vecka, om 6 månader eller kommer den någonsin tillbaka?
Vill inte prata med någon och vill bara gömma mej...
Samtidigt som jag vet att många många har det betydligt värre än mej, alla ni som har obotlig cancer, spridd cancer så sitter jag här och gnäller, min läkare har ju sagt att jag kommer vara frisk när detta är färdigbehandlat och så gnäller jag..
snacka om att få dåligt samvete...

Får nog gå och lägga mej igen och hoppas jag vaknar lite piggare och lite mer ödmjuk... Jag lever ju!

7 kommentarer:

  1. Vet du, jag tror det hör till behandlingarna, deppet som kommer efteråt. Dels det och dels faktiskt tror jag också att det är viktigt att man tillåter sig vara ledsen och sjunka ner i de där svackorna. Man hämtar kraft där på något märkligt sätt. Släpper på duktighetskraven och bara är liten och klen. Det behöver man.

    Sen tycker jag också att man aldrig ska tänka att det finns de som har det värre. Det går inte att jämföra sig på det sättet, alla har rätt till sin personliga sorg, så det så!

    Piggheten och ödmjukheten och de bra dagarna kommer! Snart!

    Kramar!

    SvaraRadera
  2. Det är förvirrande och svårt i början, men låt dig vara ledsen och isolera dig du behöver det. Du måste själv förstå innan du kan förklara. Det tar lång tid innan det sjunker in och att man accepterar att det är cancer man har. Ta väl hand om dig och försök njuta av det du kan. Styrkekramar till dig

    SvaraRadera
  3. Självklart måste du få känna dig sjuk och dålig, det är ju det du är, känna att det känns jobbigt, känna att krafterna sviker dig. Men skönt att veta att det kommer bättre dagar.

    Kram Eva-Britt

    SvaraRadera
  4. Hej Lisbet,
    Jag känner så väl igen mig i dina tankar. Man känner sig eländig och ensam. Det är jättejobbigt med tanken och oron över att cancern skulle vara kvar i kroppen, trots cellgift, operation. Jag kan bara hålla med dig i det och det är ok att känna sig deppig. Du ska absolut inte ha dåligt samvete för någonting. Vi verkar alla gå igenom samma mönster, du är inte ensam om detta.

    Hoppas att du få bra med vila och mår bra under helgen som kommer. Skänker lite positiv energi till dig, via mina tankar.
    /Annika

    SvaraRadera
  5. Skickar massor med tröstkramar till dig och du ska veta att jag tänker på dig.
    Kramizar Yvette
    Ps. Du kan få låna Amazing - hon kan trösta när man är ledsen =O)

    SvaraRadera
  6. Själv så bara väntar jag på att något ska "kännas". Äter fortfarande cortison...kanske det håller "djävlarna" borta. Är rädd att de gav mej vatten... Nä, jag är inte avundsjuk på dej ! Hoppas din helg blir uthärdlig.
    Kajsa har rätt!!! Just du har det värst för dej just nu!! Skoskav gör ont.... Kram. Jag skickar på facebook någon dag /Ninni

    SvaraRadera
  7. Det är jobbigt. Det är skitjobbigt! Och det kommer att gå upp och ner. För att jag inte skulle känna mig så ensam så fungerade det att prata med någon som haft bröstcancer för dom förstår och dom har överlevt. Massor med kramar Heidi

    SvaraRadera